Tiina och Eva offer för samhälleligt hat

Nu blev det ett jäkla liv igen. Forskaren Johan Tralau drämde först till med att de numera famösa Eva Lundgren och Tiina Rosenberg fått sina professurer utan täckning – och att det är sossarnas fel. Rosenberg är dessutom plagiator av stora mått. Men Tiina slog tillbaka. Hon plagierar inte alls. I stället för medvind har vi nu en systematisk antifeministisk kampanj mot genusforskningen, regisserad av högerkrafter som minner om 30-tal.

Vi bevittnar skuggboxning av högsta rang. För visst finns bekymmersamma bindningar mellan vänsterideologiska centrum, stat och universitetsvärlden. Visst kan en del karriärer förklaras med ett slags genusforskningens gräddfiler. Men exemplet Eva Lundgren kan knappast tas som intäkt. För tillsättningen av professuren skedde i radikalfeministisk motvind – dessutom under Carl Bildts regeringstid. Vi måste också komma ihåg att bara viss genusforskning får utrymme. Den snälla, städade, den som inte utmanar normer kring sex och kön allt för mycket.
Rosenbergs påståenden om högerkonspirationer, där Svenska Dagbladet, tankesmedjan Timbro och skribenten Susanna Popova går i bräschen, håller heller inte. Tack och lov för att åtminstone en av dagstidningarnas ledarsidor är kritisk till den dominerande genusforskningen. Dessutom sablades Popova ner av hela etablissemanget när hon kritiserade elitfeministerna.

Problemet är att skuggboxningen lägger ut dimridåer och skymmer viktigare kritik. I stället för att fokusera på enskilda och eventuellt konstiga forskare borde existensen av vårt Genussekretariat ifrågasättas. Varför har vi en statlig myndighet vars syfte är att påverka akademisk forskning i en viss riktning? Forskningen ska ju stå oberoende från staten. Dessutom har vi inga sekretariat som kräver att andra förtrycksvariabler, som klass och religion, finns med i forskning. Och vid granskning av forskarna ska sakkritik framföras, som till exempel kritiken mot Eva Lundgrens ofullständiga teser om partnermisshandel.
Men det finns faktiskt ett oroande medialt fokus och samhälleligt hat som projiceras på Eva Lundgren och Tiina Rosenberg. Jag undrar om det har att göra med att dessa kvinnor agerar på traditionellt manliga maner? För båda tar ju skamlöst plats, uttrycker sig kategoriskt, självklart, ja nästan arrogant, och viker inte en tum. Ses deras brott som särskilt allvarliga för att det handlar om en norrman och en finländare? Rosenbergs finlandssvenska ackompanjeras ju knappast av ett förmildrande mumin- eller levengoodskt leende. I stället kör hon så det ryker. Och Lundgren verkar inte ens bry sig om lära sig tala ordentlig svenska! Tycker vi att de tidigare undersåtarna inte är tillräckligt tacksamma för professurerna de fått sig tilldelade i Sverige?

Har det att göra med att båda bryter mot accepterad svensk femininitet? Här representerar de dessutom två ytterligheter. Den välsminkade Lundgren med sitt blonderade, tuperade hår, dekolletage, snäva kjolar och höga klackar, den betydligt mer avskalade Rosenberg i sina maskulina, strikta kostymer. Den ena appellerar alldeles för mycket till den manliga sexualiteten, den andra inte alls. Här handlar det nog inte alls om homofobi, vilket görs gällande, utan snarare hat mot fel sorts kvinnlighet – mot slampan och den manhaftiga kvinnan.
Vi ska vara tacksamma för pågående debacle. Det är så här feminismen kan förbättras. Men kritiken måste vara saklig, riktas rätt och även inbegripa självrannsakan. Från samtliga aktörer.

(SvD)