Terra Nullius - En resa genom ingens land av Sven Lindqvist

Jag kastar mig över Terra Nullius som ett läshungrigt barn, utsvulten på berättelser om det land och folk som omger mig. Längtande efter att på svenska få läsa om, och med en annan svensk få dela, det australiensiska landskapet och de oförrätter som begåtts och begås mot dess ursprungliga innevånare.
Till min förtjusning börjar Sven Lindqvist sin resa just där jag bor, i Adelaide, huvudstad i delstaten South Australia. Det är här han hyr en bil och börjar sin 1 200 mil långa resa. Först rakt upp genom öknen till Darwin för att sedan vända söderut och färdas tillbaka längs västkusten. Avslutar sin resa gör han med ett flyg tur och retur till Uluru, det stora inselberget mitt på kontinenten.

Och förtjusande är det och underbart är det när han beskriver hur acacians och eukalyptusträdets kronor flyter som moln på himmelen i hettan, hur friskt regn får öknen att prunka med gula, röda och blå blommor och gölar fyllas av rött vatten. Hur saltbuskens list med sina två sorters frön överlever torkan, liksom hu känguruhonornas fortplantning anpassats till den. Hur horisont och himmel flyter samman och sjöarna så ytliga att fukten verkar som slickad på marken.

Vacker är också hans prosa. Och effektfull. Stilen som han själv kan tänka sig kalla en variant av 1700-talets lärodikter, eller "självbiografi med reseskildring, litterär analys med samhällskritik, idéhistoria med dröm och poesi", går hem ("Författaren själv" 1993). Hans egna reflektioner och drömmar blandas med landets historia och nutid. Han citerar ur barndomens äventyrsböcker, litterära verk, antropologiska studier, statliga dokument och blottlägger så rasismens och kolonialismens grunder och konsekvenser, liksom det motstånd det mött.

Vackert är slutligen också vad som skulle kunna vara det mest optimala freudianska fadersmordet (vars existens och relevans han själv ifrågasätter i boken) av dem alla - den radikale mannens uppgörelsen med de västerländska fäder som gått före, teoretikerna och kolonisatörerna, de som utan betänkligheter förvanskat data och utrotat folkslag för att passa den egna gärningen. Med en egg vassare än vass svingar han svärdet och kräver ursäkt och ansvar.

Men sedan upphör skönheten, och veckorna efter jag läst boken träder jag försiktigt på den australienska marken och illamåendet finns kvar länge, länge.

Det är historierna om hur aboriginska sexåriga pojkar togs till fånga, tvingade till ett hav de aldrig tidigare sett för att dyka efter pärlor och när de förbrukats lämnas lama, ensamma att dö.

Det är människorna som sattes i halsfängelse ("de tyckte om det själva") och i månader tvangs vandra till den fasansfulla slutdestinationen, "dödens öar", där de tvångsbehandlades för att bota en sjukdom de visade sig inte ha - det var inte syfilis utan den tropiska hudsjukdomen framboesi. De flesta dog på öarna, inte av sjukdomen utan av de medicinska experimenten och sorg.

Döden som mötte andra i form av de vitas sjukdomar, radioaktivitet och avfall från provsprängningar, alkoholism, rena massmord och avrättningar. De 100 000 barn som togs från sina föräldrar, för barn som var halvkast ansågs intellektuellt överlägsen aboriginen och statens plikt var att skilja dem åt. All sorg och förtvivlan av från att tas från det som var viktigast både under livet och i döden - släktskapet och landet.

Men för de vita gjorde detta ingenting. Aboriginerna var ett underlägset folk som skulle dö ut. Marken tillhörde därför ingen, det var "terra nullius", ingens land.

Australiens konservativa regering vägrar än idag säga förlåt. Det där hände för länge sedan. De som lever idag har ingen skuld. Men Sven Lindqvist har rätt. Precis som nationalskatter och -skuld går även ansvar att gottgöra i arv. Som gammelmoran han mötte i Trondheimsfjorden i början av 1950-talet påpekade när han skämtsamt försökte urskulda transiteringen av tyska trupper med att säga att han då bara var tio år och inte varit tillfrågad: han var ju stor nog att dela på rovet. 

(LO-tidningen)