Debatt om den radikalfeministiska våldsteorin i Genus

Det verkar finnas både missuppfattningar och åsiktsskillnader mellan Carin Holmberg/Ulrica Stjernqvists och mig.
Råder det hegemoni när det gäller att tolka och förstå mäns våld mot kvinnor? CH/US hävdar att så inte är fallet. Kanske är det en definitionsfråga. Men när anarkafeminister likväl som regering använder samma teori är min uppfattning att detta är en form av hegemonisk ordning. När samlingsmotioner från de flesta riksdagspartier (inklusive KD och Ny Demokrati) sedan början av 90-talet kopplar mäns våld till mäns makt anser jag inte att det kan kallas "en handfull parlamentariker". Och att många institutioner håller "feministisk våldsforskning" ifrån sig betyder inte det att de bedriver forskning som presenterar alternativa förklaringsmodeller.

CH/US motsätter sig termen partnermisshandel då det skulle vara att osynliggöra att det främst är heterosexuella kvinnor som utsätts. Istället föreslår man amerikanskans "Women and partner abuse". Jag håller inte med. Att använda ett könsneutralt begrepp som inkluderar alla könskonstellationer är inte att osynliggöra någon, tvärtom. Genom detta synliggörs allas utsatthet, även transpersoner och män som lever heterosexuellt. Om det är så att heterosexuella kvinnor utsätts för mest våld (proportioneligt sett) kan man väl bara säga det? Det kan vi dock inte göra med säkerhet.

I sin artikel hävdar CH/US att internationella forskningsresultat som tyder på att 25-32 % av lesbiska har blivit misshandlade är missvisande då det inte finns någon klart definierad population att relatera procentantalet till. Under en föreläsning sa de nyligen att oavsett slutgiltigt resultat av deras kartläggning skulle det inte gå att dra några slutsatser kring hur stor procent HBT personer som utsätts för misshandel i relationer då man inte vet hur många som lever i samkönade relationer.

Deras resonemang är ologiskt. Hur många procent en population utgör i ett samhälle är inte relaterat till hur många procent av den populationen som har en viss erfarenhet. Men även när vi bortser från detta håller inte CH/US eget resonemang. Under föreläsningen hävdade de att 32% av heterosexuella kvinnor blir misshandlade. Men något register över antalet heterosexuella finns ju inte heller. Jag undrar också hur de ställer sig till de resultat som kriminolog Eva Tiby nu presenterat. Enligt hennes studie har 52% av HBT personer utsatts för hatbrott de senaste åtta åren (DN 2004-07-27). Är även detta missvisande, liksom de andra siffror hon presenterat? Det måste det vara. Tiby har ju sammanställt sin rapport med hjälp av resultat från samma enkät som CH/US använt.

Till missförstånden. Jag har inte hävdat att resultatet av CH/US:s kartläggning är ointressant eller vet hur samkönad partnermisshandel ser ut. Jag skrev att vi vet att detta våld förekommer och därför inte behöver vänta på resultatet innan vi börjar utmana och/eller förbättra radikalfeministisk teori. Inte heller har jag hävdat att jag har mångårig teoretisk erfarenhet inom detta kunskapsområde.

CH/UL:s hätska ton och avslutande uppmaning att jag inte ska nöja mig med att "sitta och vänta på att andra ska göra jobbet" förbryllar. Förutom att undervisa kvinnor i självförsvar i drygt 20 år var jag den som initierade diskussionen om samkönad partnermisshandel i början av 90-talet i Sverige. Jag har skrivit artiklar och broschyrer, arrangerat seminarium och arbetat nära de som arbetat med frågan nationellt de senaste åren - Anneli Svensson från RFSL och forskare Lars Gårdfelt. Genom vårt arbete skapades förutsättningar att söka pengar av Brottsoffermyndigheten till kartläggningen. Att jag tackade nej när jag uppmanades söka forskningsprojektet beror på att det är för emotionellt påfrestande att i detalj kartlägga och beskriva den typ av våld en nära anhörig avlidit av. Känner inte CH/UL till mitt arbete eller anser de att personer som arbetar brottspreventivt inte får efterlysa förbättrad teoribildning?

Jag anser liksom CH/US att detta är en komplex fråga och anser att strukturella liksom individuella förklaringsmodeller är intressanta. Jag önskar att vi därför fortsättningen kan hålla oss till sakfrågorna och fokusera på att skapa teorier som även inkorporerar "besvärlig" empiri. Till detta behövs fler som engagerar sig. Intresserade riskerar dock att skrämmas bort när de som uttalar kontroversiella ståndpunkter utsätts för angrepp av mer personlig karaktär.

(Genus)