Giron goes grunge!

Jag gillar Kiruna nuförtiden. Förutom att det är en nästan absurt vackert utsikt över fjällen när man står på stans enda gågata och renkött och mandelpotatischips går att köpa på vilket mataffär som helst så har det hänt något.
När jag bodde i stan stod det med stora bokstäver sprayat "Kiruna dör - Kämpa!" på en husvägg just där på lilla gågatan. Huset är nu rivet, men istället verkar man just ha kämpat på.

Själv stod jag inte ut med att vara så annorlunda i en stad där folk verkade vara så lika. Så jag flyttade till Stockholm redan som femtonåring. Om jag var femton idag undrar jag om jag skulle flyttat. För grungestilen har intagit staden och det är väl bara så långt norrut de där stora stickade mössorna har egentligt existensberättigande mitt i sommaren. Det finns dessutom betydligt fler kaféer än det rökiga gamla Domusfiket och där serverar man inte bara stans egna supergoda specialbakelser, trekanterna, utan även riktig espresso och kardemummakaffe.

Den flera år långa kampen om att få tillbaka BB har man vunnit och kvinnorna ska slippa åka de 12 milen till Gällivare. Kampen har dessutom enat folk på ett nytt sätt. Och samerna som jag inte fick lära mig mycket om i skolan har idag en annan ställning. Även om det finns mycket kvar att anmärka på står det förutom Kiruna "Giron" på vägskylten (som inte längre tas ned lika ofta!) och det finns självklart samiska dagis, politiska partier och kulturevenemang. Men det som verkligen fick mig att fundera över det här med tonårsflytten har med något mycket mer trivialt att göra.

Innan jag åkte upp i somras ville jag byta lilla ringen i naveln så jag gick in på ett koolt stället på Gamla Brogatan - men vände halvägs in i butiken. Musiken var allt för hög, ungdomarna allt för många och svartklädda. Väl i Kiruna tipsar kusinen mig om killen som arbetar på fotoaffären. Visst har väl han sysslat med piercing tidigare?

Det har han inte alls. Det var tatuering. Men han är inte oäven utan säger att han har varit med förr och det där kan man lätt göra själv. Han ber mig följa med bakom skynket. Lite stockholmssnerv sätter in - gå med en okänd kille i en stor lagerlokal bakom ett skynke! Men det är såklart lugnt och han visar hur man gör. Hade definitivt inte hänt i en storstad.

Jag tycker fortfarande att den där konstiga blandningen av husstilar, krusiduller från början av förra seklet blandat med 60 och 70-talets ryckiga stil, är ful. Men vad gör det. Var jag femton och ville bo kvar kunde jag ju bara lyfta blicken lite högre och kika på fjällen istället. Och låta fullsmockade affärer förpassas till semesteraktiviteter.
 
(LO tidningen)